Annikas resedagbok

I onsdags hade vi bokat in en sightseeingtur i Ubud med omnejd så efter frukost hoppade vi in i bilen med vår guide Jerom och åkte mot vår första destination, Tegenungan Waterfall.

Vi är ju väldigt bortskämda med vattenfall efter Nya Zeeland så detta leriga vatten som efter ett plask tog med sig plast och skräp och sköljde upp längs stranden var inget som imponerade på oss.Vad som var mer intressant var att vi fann vägen till Gud.Nästa stopp var ett besök i trähuggar- och träsnidarbyn Mas. Tidskrävande precisionsarbete att karva ut fjällen på en komodovaran eller gudarnas spetsprydda klädesplagg. Hade man inte kontanter med sig gick det turligt nog att betala med kort.Sarongen åkte på när vi kom till Gunung Kawi Tampaksiring, ett hinduistiskt tempelområde som delvis var hugget in i berget.Låg väldigt fint, omgiven av risfält, djungel och en liten bäck.En kort bilfärd därifrån låg Pura Tirta Empul, ett tempel (!) med heligt källvatten. Det var fulllmåne vilket betydde stor högtid som i simtur innebar att det var massvis med folk. Förutom en massa folk hade fanns den damm med massa koi.Efter en inte så märkvärdig lunch blev vi avsläppta vid Pulina Coffee plantation som bland annat gör och säljer kopi luwak. Kopi luwak (på svenska palmmårdskaffe eller bajskaffe) är nåt som är väldigt stort här. I korta drag gör den apliknande kattens matsmältningssystem nåt med kaffebönorna att kaffet smakar väldigt gott så att man helt enkelt samlar in dess bajs, sorterar ut bönorna och sedan följer den traditionella tork- och rostningsprocessen. En väldigt tidskrävande process som ni förstår, det är ju inte varje dag man kommer över ett par kilo luwakbajs. Eftersom det blivit en så lukrativ bransch (är världens dyraste kaffe) fångas vilda palmmårdar in, hålls instängda i små burar och får endast en kost bestående av kaffebönor, en levnadssituation som skiljer sig väldigt mycket från den annars nattaktiva allätaren. Pulina verkade inte skilja sig avsevärt från de plantage jag läst om, satt två palmmårdar fängslade en och en och den enda mat som syntes i deras små burar var kaffebönor.

Som tur var var Pulina mycket mer än ett kaffeplantage, de hade en botanisk trädgård, ett kafé med väldigt fin utsikt och provsmakning av te, kaffe och choklad. Jag, som egentligen inte tycker om kaffe, smakade av alla och fastande för ingefärskaffet. Misstänker att det kan ha berott på att det inte smakade kaffe utan bara söt ingefära.Den mest kända risterrassen i Ubud är Tegallalang, till vilken vi åkte sen.Sista stoppen var tänkt att vara Monkey Forest, ett djungeltempel som inhyser väldigt många apor, men de hade stängt av parkeringen så vi kunde inte bli avsläppta (eller upphämtade) vilket gjorde att risterrassen fick avsluta sightseeingen.

Väl hemma visade det sig att vi fått en granne (Amomaya House har två villor som delar pool och trädgård), australiensaren Jamison. Efter att han bokat in sig på en avancerad matlagningskurs med mig tog vi med honom på middag till Bara Bakar, åt grillade revbensspjäll och tajmade ett ösregn på vägen hem.

Det var Hugos födelsedag i tisdags, han hade önskat en lugn dag så efter att ha blåst ut ljusen på bananpannkakan blev det poolhäng och lyssna på ljudboken Waking Gods, andra delen av triologin The Themis Files. Jag läste första delen när vi var i Frankrike, den var väldigt bra och spännande och detsamma gäller för andra delen.Om man ska äta grillade revbensspjäll i Ubud ska man enligt flertalet källor äta dessa på Naughty Nuri’s så till lunch promenerade vi bort till den lilla restaurangen där grillen vid öppningen var bemannad av en äldre kvinna som fokuserat penslade och vände spjällen. Tipset stämde, väldigt goda!Efter en svettig promenad hem som följdes av svalkande poolbad och åtskilliga timmar av ljudboken gjorde vi oss iordning för att gå ut och äta middag. Efter att valt bort ett peruanskt ställe där majoriteten av rätterna var raw och/eller veganska hittade vi en mysig indisk restaurang, Warung Sharaswhaty. Att det låg offerblommor i formation av en svastika vid entrén hindrade inte oss utan vi klättrade upp på den rangliga och tunna bambutrappan, kom upp till den lika rangliga och tunna bambuövervåningen och satte oss ner på saccosäckar vid det låga bordet. Matjackpot även på detta ställe!

Blev upphämtad vid åtta imorse för att börja dagen, och kursen, på Ubuds marknad.Made (tror att det var så han hette) guidade oss runt bland fisk, offergåvor, frukt och kryddor. Köpte med mig lite färsk fisk hem. Not. Snake fruit och rambutan. Den förstnämnda namngiven efter likheten med ormskinn. Min första association är hur det känns att klappa gammelmormors krokodilskor och om det är snarlikt till hur ormskinn känns så kan jag förstå namngivningen. En livsförbrukning av kanel. Efter matnyttig frukt- och gröntlektion på marknaden åkte vi till stället där själva matlagningen skulle ske. Ketut som höll i kursen var en riktigt glad (och tjock) prick, skrattade åt allt. ”Chop carrot small pieces, HAHA, not big, HAHA”. Började med att hacka en massa ingredienser till Base Gede (en bas som bestod av bland annat vitlök, nejlika, muskot, chili, tre olika sorters ingefära och gurkmeja), som sedan hälldes i en stor mortel som stod på golvet och därefter mosades till en kryddpasta med hjälp av en stor stöt i form av nån typ av trädstam. Hela processen gjordes såklart ståendes. Har hackat väldigt mycket färsk gurkmeja så nu är mina fingrar alldeles gula.

Blev lite mat över från min femrätters till lunch som jag tog med hem till Hugo så att han också fick smaka mina balinesiska läckerheter.

Började dagen med att gå Campuhan Ridge Walk, en rekommenderad vandringsturer som lovade utsikt över risfält och djungel. Måste faktiskt säga att jag blev lite besviken, inte alls så mycket utsikt över varken djungel eller risfält som jag var inställd på och när jag såg en risbonde med rishatt trampa runt i en av terrassbassängerna med en väldigt ålderdomlig jordbruksmaskin och omgiven av hägrar och tog upp kameran för ett foto så tog batteriet slut så inte blev det några foton heller.

Det är regnsäsong här nu och om ni därhemma kollar vädret för Bali så kanske ni tror att det åskar och öser ner här hela dagarna men så är det inte. Solen skiner, ett par moln på himlen och vindstilla förutom cirka en till två timmar på kvällen/natten då det regnar, åskar och blixtrar. Väldigt varmt och kvavt hela tiden så det är väldigt skönt att vi har poolen och AC (på 25 grader som känns väldigt svalt i jämförelse med utomhus). Superskönt att bada i poolen efter promenaden.

Imorgon ska jag på matlagningskurs, Payuk Bali Cooking Class, som börjar med en tur på marknaden för att handla ingredienser. Jag har skickat dem min allergilista men hoppas inte på för mycket, dels grundat på att jag sa att jag kunde alla dagar förutom tisdag och fick till svar att de bekräftade min tisdagsbokning och dels för att det överlag rätt så ofta blir fel med min mat. Exempelvis, till lunch åt vi på ett ställe som heter Sari Organik och jag beställde utan nötter men fick med istället. Förutom nötter så serverades väldigt goda grillade kycklingspett, lindade runt citrongräs (Sate Lilit Ayam). När jag googlade recept kom det upp en nyhetsartikel från juni 2017 att det fuskas inom kycklingspett-branschen, de görs på hundkött och inte kyckling. Tror dock inte att det gällde just för det stället även om det finns en hel del gratiskött i hela Ubud i form av massvis av gatuhundar. Oavsett ska det bli väldigt kul med matlagningskursen!

Nu har vi lämnat Villa d’Legon cirka en kilometer nordost om Ubud och  flyttat in i Villa Amomaya i Penestanan, cirka en kilometer sydväst om Ubud. Har en mysig liten trädgård och delar poolen med en annan villa på tomten. Inte lika lyxigt här som på Villa D’Legon (som hade takdusch, två handfat i badrummet, toalock som stängde sig mjuk och långsamt (visst är väl det toppen av lyx i badrum?!), utsikt över risfält och trerätters till frukost) men absolut inte dåligt för det. Hittade Amomaya via Airbnb så blev inget av den planerade husjakten. För den här gången i alla fall.

Var iväg till mataffären idag, i detta land är det inte toapappret som är färgat grönt utan brödet.Hade också det vitaste brödet jag sett, hade mina språkkunskaper i indonesiska inte varit så bristande hade jag säkert kunnat läsa mig till ett vitt färgämne på listan över ingredienser.

Igår tog jag en promenad på Jalan Tirta Tawar och passerade en risbonde. Säker arbetsplats.Och patrullerande ankor. Bebek (anka), grillad eller ångad, är förresten en av Balis mest kända rätter. Inte provat än men står på att-göra-listan.Vi åt på en väldigt trevlig restaurang igår, Warung Titi, både förrätt, varmrätt och dryck för bara 250 tusen. Rupiah alltså, vilket är ungefär 140 kr. I det här landet är alla miljonärer.

Efter ett par dagar i ett varmt och grönt Singapore befinner vi oss nu i Ubud på Bali. Singapore bjöd på brinnande drinkar, aquagym, musiksatta ljusshower, inredningsfix, massa god mat och framförallt fantastiskt sällskap och gästfrihet av Katrin
och Tim.

Första intrycket av Bali var sådär, skräpigt och hetsigt, och vår Uber-chaufför ville ha extra betalt. Hugo, som är den som insisterat mest på Bali, övervägde i stundens hetta att åka härifrån. Det känns bättre idag, efter middag och sömn. Vi bor jättefint, stor balkong med utsikt över pool och djunge med kokosnötspalmer, de här första dagarna medan vi letar mer långsiktigt boende. Snart dags för frukost, sen kanske ett litet morgondopp innan vi ska på husjakt!