Från i lördags, andra dagen på kursen.
Jaha, det var ju trevligt att inte enbart se tempel, stränder och djungel utan också få uppleva den balinesiska sjukvården.
Det började med att jag fick en bambuflisa in i tummen när vi skulle såga och tälja till våra bärande pelare till bambuhuset. Lätt fixat med ett plåster. Här visar Moko, kursledaren, hur vi ska måtta så att det blir rätt när vi ska såga och tälja. Klädd i den ultimata arbetsskon – flipflopen.
Lite senare, när vi höll på med balkarna till första våningen, skjöt Owen (50-årig australienare som köpt en bit land på Gili Air och gick kursen för att kunna bygga sitt egna bambuhus där) en bambubalk rätt på min ena fot och knäckte ena stortånageln mitt på. Ajaj. Som sagt, flipflop är bästa byggskona. Efter att ha botaniserat i första hjälpen-lådan hittade jag lite olika bandage och desinifecerande vätskor och kunde återvända till bygget efter att ha plåstrat om mig själv. Jag skickade en bild till Hugo men besparar er det. Arbetet fortsatte, här måttar vi ut grunden med ett väldigt smart vattenpass, en slang fylld med vatten. 
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se.
Måste såklart dokumentera när bambupluggarna gått igenom bambubalkarna.
Äntligen dags för lunch! 1) Mycket färsk gurkmeja i maten, 2) nån har glömt att tvätta händerna.
Efter energipåfyllning springer Matt med borrmaskinen.
Och Una borrar.
Andra våningen och entrén börjar ta form.
Här är modellen vi bygger efter. Inga ritningar, bara en enkel bambumodell. 
Här är några av mina egentäljda bambupluggar, dags för leverans.
Makoto vid trappan upp till entrén, Moko övervakar, Una med pluggarna i handen, Daniel och Matt monterar trappsteg och Owen står stabilt med händerna i sidan.
Borra för pluggarna och fixera andra våningen innan trappan hinner upp.
På bara en dag kom vi alltså såhär långt med huset. Här knyter Daniel, Makoto och Matt fast ett par ”bambuplankor” på andra våningen innan det är dags att att packa ihop och gå hem för dagen.
Blev middag vid poolen på Green Village med här sällskapet. Och kursarna.
Imorgon är sista dagen på kursen och därefter tillbaka till Canggu och Hugo.
För någon vecka sedan såg vi ett indonesiskt band (Unb’rocken) på en restaurang i Penestanan och ikväll spelade samma band på ett ställe i centrala Ubud så efter middagen gick vi dit för att lyssna på dem. Förra gången vi såg dem satt en äldre dam i publiken, helt plötsligt plockade hon fram sin flöjt och började spela med i deras låtar. 
Hon blev uppbjuden att joina bandet på scen sen.
Ikväll var det ingen flöjtist i publiken men ett äldre par som visade sina buggfärdigheter.
Jag promenerade förbi ett tvättställe där det flöt en liten bäck utanför, ibland var det bara vatten (med lite plastskräp i) som flöt i bäcken och ibland var det vitt skummande parfymerat vatten. Miljötänket har inte nått fram till alla kategorier här. Förutom tvätterier finns det små livs överallt, de säljer ibland en massa ägg. 
Ibland bensin på PET eller i gamla spritflaskor (kolla till vänster i bild bredvid pallen).
Då och då har man turen att tanka vid en ”riktig” bensinstation. 
Fredagen var en riktigt massagedag för mig, blev massage både före och efter indisk lunch, måste passa på nu när det är så billigt. En timmes helkroppsmassage för bara 60 kr! Har hittat ett ställe som erbjuder sex timmars spadag med massage, olika inpackningar och behandlingar med avbrott för inkluderad lunch såklart för bara 600 kr. Välmående, själslig och kroppslig, är verkligen ett signum för Ubud.
På vägen till sportbaren såg vi dock en annan ”sport”, tuppfäktning. Eller såg och såg, vi gick förbi något som liknande en tempelbyggnad, såg en massa parkerade motorcyklar, pengar som bytte händer och en massa män samlade i stora ringar.
Väldigt stylish.
Hugo beställd in en avsmakningsbricka med fem olika kaffe, allt från cold brew till kaffewhiskeyshot. Här finalen med shotten och typ kaffemilkshake. 
Jag smakade också, fastnade för glassen i botten av milkshaken ovan och förvånande nog en cold brew. Detta ska dock inte tolkas som att jag nu är en kaffedrickare, utan enbart att jag tyckte att en viss kaffe var mindre frånstötande än de andra. De hade en väldigt kul uppfinning till plaststolarna, en träram som förvandlade stolarna till gungstolar. 
Sålde i butiken för 1,5 miljoner vilket är ungefär 900 kr, så rätt dyrt och då vet jag vet jag inte om stolen ingick eller ej.
Slickade mig på handen för att signaler att tiden fördelad mellan kamera och boll var helt felprioriterad.
Nä, inte riktigt, snarare ”inte så nära, den är äcklig”.
Mötte en hel del gatuhundar. Den här ville bli klappad och gosad med.
Hundarna här är så glada, vill bara ta upp och gulla med alla. Okej, inte alla kanske. 
Monkey Forest är ett tempelområde i djungel som inhyser en väldans massa apor, både stora och små. 
Dags att bita tånaglarna.
Mami tar hand om bebis.
En bild till eftersom de är så söta.
När man inser alldeles försent att ledstången hade ett stopp. ”Uh, det där gjorde ont”
Nu ska vi ut och äta och bestämma var vi ska bo härnäst.
Vet inte vad som är kopplat till röret men någon filtreringen eller rening verkar inte finnas innan det dumpas ner bäcken som rinner längs med poolkanten till höger. Röranordningen är precis i högra hörnet av poolen.
I träpaviljonen uppe på höjden serveras frukost med väldigt fin utsikt över djungel och pool. Här har vi bott sedan i lördags och har bokat fram till på onsdag. Vet inte var vi ska sen, kanske blir vi kvar i Ubud, kanske inte.
Pods fabrik ligger inte så långt härifrån och står på min Ubud sightseeinglista tillsammans med Monkey Forest och Green Village (en liten by helt i bambu, googla Ibuku och Green Village så får ni se superhäftigt arkitektur).
Hela marknadstrippen började med att vi fick smaka jackfruit. 
Även om det smakade gott så tålde jag den inte, började klia nåt så fruktansvärt i munnen och halsen och det höll i sig hela dagen (förmodligen påeldat av en massa andra grejer som jag inte tålde som jag stoppade i mig).
Köttavdelningen.
Denna frukt såg ut som en kotte, inuti var fruktköttet ungefär som passionsfrukt bara det att du inte åt kärnorna och smaken var mycket sötare och slajmigare. 
På väg till Pemulan passerade vi än en gång Tegallalang, denna gång utan en massa turister som promenerade runt bland risfälten.
När vi kom fram väntade te och frukt och därefter en rundvandring med skördnig. Själva köket låg väldigt fint, mitt inne i djungeln, öppet mot omgivande odlingar.
De odlade allt från ananas, superstor passionsfrukt, kakao, tapioka, blomkål, chili, ingefära och mycket mer. Ingefärsblomma, eller snarare en blomknopp, tror inte den blommat ut än, plockades och användes i maten.
Jamison och kocken Made skördar olika sorters kål tillbaka vår matlagning.
Vanilj.
Jordnötter (det som skyltar till vänster i bild är, om jag inte minns fel, galangal).
Ett litet axplock från allt de odlade. Mitt i rundvandringen hördes plötsligt ett högt ljud, lät som en överexalterad lågstadieklass i en simhall. Visade sig att det var grisarna på den närliggande gården som blev utfodrade. Avslutar med en ananas.
Totalt lagade vi åtta varmrätter, en efterrätt och en sås. Blev bland annat både fläsk- och kycklingspett på citrongräs, helfriterad anka och ormbunksallad (japp, ni läste rätt, vi använde ormbunke). Se så späd och grön.
Kursen inleddes med tillredning av det mest essentiella i balinesisk matlagning – bumbu Bali, en kryddpasta bestående av färsk gurkmeja, chili, vitlök, galangal, två olika sorters ingefära, schalottenlök, citrongräs och ett par olika blad. Efter finhackning mosades kryddorna i stora mortlar gjorde av vulkansten innan det hettades upp för att sedan användas som kryddning i princip alla rätter. Doftar fantastiskt gott!
Här är Babi Genyol, fläsksida som fått puttra länge tillsammans med buljong, bumbu bali och olika varianter av limeblad. Bland det godaste på menyn.
En samling av några av rätterna, vi lagade cirka tre-fyra rätter i taget och satte oss sen ner och åt innan det var dags för nästa session.
Hej från matlagningsgänget!
Fick med en massa rester med oss hem så det räckte till en tiorätters middag för både mig och Hugo. Pemulans var roligare, kändes mindre kommersiell och man kom mycket närmare de man lagade mat med jämfört med Payuks cooking school.