Igår var det extremt varmt, gick nästan inte att vara utomhus mellan klockan tio och tre utan fick hålla oss i vårt rum med acn på svalkande 26 grader. Jag bokade in mig på malaysisk massage på ett närliggande spa när det blivit lite svalare. 200 kr för en timme, inga balipriser men ändå betydligt billigare än i Sverige. Väldigt trevligt med te, fotbad och knådning av hela kroppen. Det här med engångstrosor är ju inte fel det heller.
På tal om engångstrosor påminner det mig om när vi var i Ubud för ett par veckor sedan och jag hade en högst komisk upplevelse. Har väntat på ett bra tillfälle att berätta och nu har jag fått tid att skriva ner det.
En måndagsförmiddag, den 12 februari, när jag var ute och promenerade Ubuds gator blev jag sugen på en massage efter att passerat ett antal spa. En kvinna utanför nästkommande spa läste mina tankar och räckte mig en meny när jag passerade. Bestämde mig för en timmes balinesisk aromaterapimassage även om deras tretimmespaket lockade. Leddes in på en innergård (ingen typisk svensk innergård utan en med många små utsmyckade tempel, fåglar i bur och små fluffiga knähundar), fick fotbad och en svalkande iste medan ytterligare behandlingar kom upp på tal. Jag förklarade att jag inte hade tid (klockan började närma sig lunch och jag var rätt så hungrig) men fick som svar att hon hade möjlighet att ge mig en bodyscrub och en ansiktsmassage plus nåt lindrande mot solbrännan om jag hade tjugo minuter extra. Tjugo minuter hade jag definitiv och tackade ja.
Blev visad till en massagebänk längst in i ett litet hus där totalt fyra bänkar stod. I vanliga fall brukar fler bänkar i rummet inte betyda att man delar rum med övriga drop in-kunder men det skulle visa sig att så var inte fallet här. Efter att ha bytt om till de sexiga (skoja) svarta engångstrosorna la jag mig på britsen och hade, vad jag skulle gissa på var trettio minuter, avkopplande massage tills en äldre mansröst hördes utanför. Gick strax upp för mig att han blev hänvisad till samma lilla hus jag var i, blev informerad om att klä av sig (och förmodligen byta om till sexiga engångskalsonger) för att sen få sin tvåtimmesmassage. Som tur var fick han britsen längst bort från mig, närmast dörren. Följde sedan ett par sporadiska konversationer mellan mannen och massösen (som inte kunde så mycket engelska så min massös var tvungen att ibland hoppa in som tolk) som gjorde det lite svårare att koppla av och svårare skulle det bli.
Efter min massage var slut var det dags för scrub och kroppsinpackning. Utsatt låg jag där och hoppades på att mannen hade stängda ögon och att skynkena mellan britsarna var väl fördragna (vilket jag visste att de i och för sig var, senaste gången jag kollade, men jag hade uppmärksammat att de inte täckte riktigt helt och hållet runt hela britsen). Kan inte säga att jag känd mig avslappnad när jag mitt under skrubben hörde nya röster utanför det lilla huset och insåg att de strax skulle joina mig och mannen.
Där låg jag i mina engångstrosor, som en mumie inlindad i batiksjalar, med en ansiktsmask och två gurkskivor på ögonen när de två resterande massagebänkarna i rummet ockuperades av ett australiensiskt par. Det var uppenbart att de såg mig, de där draperierna gjorde inget för ljudisolering och engelska är ett språk jag förstår.
Man kan ju tycka att det borde ta slut här men icke. Eftersom det är rätt så kladdigt med scrub och mask var jag tvungen att tvätta av mig när behandlingen var slut. Virade batiksjalen runt mig, smög förbi de andra kunderna (som såg ut att ha det rätt så bra) och leddes in till ett badrum bredvid huset, framför altanen där jag fått mitt fotbad och te. Efter duschen virade jag handduken och hoppades på att det inte skulle sitta några nya kunder och plaska med fötterna medan jag gick förbi och tillbaka till huset för att sätta på mig kläderna. Blöta flipflop är inte det lättaste att smyga i och varje steg var ett plaskigt sugljud som nog var lika avkopplande för de andra som deras prat varit för mig. Klädde snabbt (och tyst) på mig, ja så snabbt (och tyst) som det går i ett trångt, halvt skymt utrymme och vandrade därifrån cirka fyrtio minuter senare än väntat. Sen men ren.
Avslutar med två bilder från två olika innergårdar i Ubud (ingen från massagestället tvvärr), en där offerriskakor ligger på tork och en där en fluffig nakenhund tar en tupplur, så att ni får en känsla för det jag menar med bostadstempelhus. 
För någon vecka sedan såg vi ett indonesiskt band (Unb’rocken) på en restaurang i Penestanan och ikväll spelade samma band på ett ställe i centrala Ubud så efter middagen gick vi dit för att lyssna på dem. Förra gången vi såg dem satt en äldre dam i publiken, helt plötsligt plockade hon fram sin flöjt och började spela med i deras låtar. 
Hon blev uppbjuden att joina bandet på scen sen.
Ikväll var det ingen flöjtist i publiken men ett äldre par som visade sina buggfärdigheter.
Jag promenerade förbi ett tvättställe där det flöt en liten bäck utanför, ibland var det bara vatten (med lite plastskräp i) som flöt i bäcken och ibland var det vitt skummande parfymerat vatten. Miljötänket har inte nått fram till alla kategorier här. Förutom tvätterier finns det små livs överallt, de säljer ibland en massa ägg. 
Ibland bensin på PET eller i gamla spritflaskor (kolla till vänster i bild bredvid pallen).
Då och då har man turen att tanka vid en ”riktig” bensinstation. 
Fredagen var en riktigt massagedag för mig, blev massage både före och efter indisk lunch, måste passa på nu när det är så billigt. En timmes helkroppsmassage för bara 60 kr! Har hittat ett ställe som erbjuder sex timmars spadag med massage, olika inpackningar och behandlingar med avbrott för inkluderad lunch såklart för bara 600 kr. Välmående, själslig och kroppslig, är verkligen ett signum för Ubud.
På vägen till sportbaren såg vi dock en annan ”sport”, tuppfäktning. Eller såg och såg, vi gick förbi något som liknande en tempelbyggnad, såg en massa parkerade motorcyklar, pengar som bytte händer och en massa män samlade i stora ringar.
Väldigt stylish.
Hugo beställd in en avsmakningsbricka med fem olika kaffe, allt från cold brew till kaffewhiskeyshot. Här finalen med shotten och typ kaffemilkshake. 
Jag smakade också, fastnade för glassen i botten av milkshaken ovan och förvånande nog en cold brew. Detta ska dock inte tolkas som att jag nu är en kaffedrickare, utan enbart att jag tyckte att en viss kaffe var mindre frånstötande än de andra. De hade en väldigt kul uppfinning till plaststolarna, en träram som förvandlade stolarna till gungstolar. 
Sålde i butiken för 1,5 miljoner vilket är ungefär 900 kr, så rätt dyrt och då vet jag vet jag inte om stolen ingick eller ej.
Slickade mig på handen för att signaler att tiden fördelad mellan kamera och boll var helt felprioriterad.
Nä, inte riktigt, snarare ”inte så nära, den är äcklig”.
Mötte en hel del gatuhundar. Den här ville bli klappad och gosad med.
Hundarna här är så glada, vill bara ta upp och gulla med alla. Okej, inte alla kanske. 
Monkey Forest är ett tempelområde i djungel som inhyser en väldans massa apor, både stora och små. 
Dags att bita tånaglarna.
Mami tar hand om bebis.
En bild till eftersom de är så söta.
När man inser alldeles försent att ledstången hade ett stopp. ”Uh, det där gjorde ont”
Nu ska vi ut och äta och bestämma var vi ska bo härnäst.
Vet inte vad som är kopplat till röret men någon filtreringen eller rening verkar inte finnas innan det dumpas ner bäcken som rinner längs med poolkanten till höger. Röranordningen är precis i högra hörnet av poolen.
I träpaviljonen uppe på höjden serveras frukost med väldigt fin utsikt över djungel och pool. Här har vi bott sedan i lördags och har bokat fram till på onsdag. Vet inte var vi ska sen, kanske blir vi kvar i Ubud, kanske inte.
Pods fabrik ligger inte så långt härifrån och står på min Ubud sightseeinglista tillsammans med Monkey Forest och Green Village (en liten by helt i bambu, googla Ibuku och Green Village så får ni se superhäftigt arkitektur).
Hela marknadstrippen började med att vi fick smaka jackfruit. 
Även om det smakade gott så tålde jag den inte, började klia nåt så fruktansvärt i munnen och halsen och det höll i sig hela dagen (förmodligen påeldat av en massa andra grejer som jag inte tålde som jag stoppade i mig).
Köttavdelningen.
Denna frukt såg ut som en kotte, inuti var fruktköttet ungefär som passionsfrukt bara det att du inte åt kärnorna och smaken var mycket sötare och slajmigare. 
På väg till Pemulan passerade vi än en gång Tegallalang, denna gång utan en massa turister som promenerade runt bland risfälten.
När vi kom fram väntade te och frukt och därefter en rundvandring med skördnig. Själva köket låg väldigt fint, mitt inne i djungeln, öppet mot omgivande odlingar.
De odlade allt från ananas, superstor passionsfrukt, kakao, tapioka, blomkål, chili, ingefära och mycket mer. Ingefärsblomma, eller snarare en blomknopp, tror inte den blommat ut än, plockades och användes i maten.
Jamison och kocken Made skördar olika sorters kål tillbaka vår matlagning.
Vanilj.
Jordnötter (det som skyltar till vänster i bild är, om jag inte minns fel, galangal).
Ett litet axplock från allt de odlade. Mitt i rundvandringen hördes plötsligt ett högt ljud, lät som en överexalterad lågstadieklass i en simhall. Visade sig att det var grisarna på den närliggande gården som blev utfodrade. Avslutar med en ananas.
Totalt lagade vi åtta varmrätter, en efterrätt och en sås. Blev bland annat både fläsk- och kycklingspett på citrongräs, helfriterad anka och ormbunksallad (japp, ni läste rätt, vi använde ormbunke). Se så späd och grön.
Kursen inleddes med tillredning av det mest essentiella i balinesisk matlagning – bumbu Bali, en kryddpasta bestående av färsk gurkmeja, chili, vitlök, galangal, två olika sorters ingefära, schalottenlök, citrongräs och ett par olika blad. Efter finhackning mosades kryddorna i stora mortlar gjorde av vulkansten innan det hettades upp för att sedan användas som kryddning i princip alla rätter. Doftar fantastiskt gott!
Här är Babi Genyol, fläsksida som fått puttra länge tillsammans med buljong, bumbu bali och olika varianter av limeblad. Bland det godaste på menyn.
En samling av några av rätterna, vi lagade cirka tre-fyra rätter i taget och satte oss sen ner och åt innan det var dags för nästa session.
Hej från matlagningsgänget!
Fick med en massa rester med oss hem så det räckte till en tiorätters middag för både mig och Hugo. Pemulans var roligare, kändes mindre kommersiell och man kom mycket närmare de man lagade mat med jämfört med Payuks cooking school.
Vad som var mer intressant var att vi fann vägen till Gud.
Nästa stopp var ett besök i trähuggar- och träsnidarbyn Mas. 
Tidskrävande precisionsarbete att karva ut fjällen på en komodovaran eller gudarnas spetsprydda klädesplagg. Hade man inte kontanter med sig gick det turligt nog att betala med kort.
Sarongen åkte på när vi kom till Gunung Kawi Tampaksiring, ett hinduistiskt tempelområde som delvis var hugget in i berget.
Låg väldigt fint, omgiven av risfält, djungel och en liten bäck.
En kort bilfärd därifrån låg Pura Tirta Empul, ett tempel (!) med heligt källvatten. Det var fulllmåne vilket betydde stor högtid som i simtur innebar att det var massvis med folk. Förutom en massa folk hade fanns den damm med massa koi.
Efter en inte så märkvärdig lunch blev vi avsläppta vid Pulina Coffee plantation som bland annat gör och säljer kopi luwak. Kopi luwak (på svenska palmmårdskaffe eller bajskaffe) är nåt som är väldigt stort här. I korta drag gör den apliknande kattens matsmältningssystem nåt med kaffebönorna att kaffet smakar väldigt gott så att man helt enkelt samlar in dess bajs, sorterar ut bönorna och sedan följer den traditionella tork- och rostningsprocessen. En väldigt tidskrävande process som ni förstår, det är ju inte varje dag man kommer över ett par kilo luwakbajs. Eftersom det blivit en så lukrativ bransch (är världens dyraste kaffe) fångas vilda palmmårdar in, hålls instängda i små burar och får endast en kost bestående av kaffebönor, en levnadssituation som skiljer sig väldigt mycket från den annars nattaktiva allätaren. Pulina verkade inte skilja sig avsevärt från de plantage jag läst om, satt två palmmårdar fängslade en och en och den enda mat som syntes i deras små burar var kaffebönor.
Jag, som egentligen inte tycker om kaffe, smakade av alla och fastande för ingefärskaffet. Misstänker att det kan ha berott på att det inte smakade kaffe utan bara söt ingefära.
Den mest kända risterrassen i Ubud är Tegallalang, till vilken vi åkte sen.
Sista stoppen var tänkt att vara Monkey Forest, ett djungeltempel som inhyser väldigt många apor, men de hade stängt av parkeringen så vi kunde inte bli avsläppta (eller upphämtade) vilket gjorde att risterrassen fick avsluta sightseeingen.
Om man ska äta grillade revbensspjäll i Ubud ska man enligt flertalet källor äta dessa på Naughty Nuri’s så till lunch promenerade vi bort till den lilla restaurangen där grillen vid öppningen var bemannad av en äldre kvinna som fokuserat penslade och vände spjällen. Tipset stämde, väldigt goda!
Efter en svettig promenad hem som följdes av svalkande poolbad och åtskilliga timmar av ljudboken gjorde vi oss iordning för att gå ut och äta middag. Efter att valt bort ett peruanskt ställe där majoriteten av rätterna var raw och/eller veganska hittade vi en mysig indisk restaurang, Warung Sharaswhaty. Att det låg offerblommor i formation av en svastika vid entrén hindrade inte oss utan vi klättrade upp på den rangliga och tunna bambutrappan, kom upp till den lika rangliga och tunna bambuövervåningen och satte oss ner på saccosäckar vid det låga bordet. Matjackpot även på detta ställe!